JAKOB SIMONSON
8 oktober – 6 november
Format. Material. Färg. Tre grundläggande förutsättningar för ett konstverk. För många är detta en början, en utgångspunkt för tillblivelsen av ett verk som sedan fylls med motiv och innehåll. Men Jakob Simonson dröjer sig kvar i det ursprungliga stadiet, för att undersöka och utveckla. För att förändra själva förutsättningarna och ställa dem på ända.
Simonson utgår ofta från själva utställningsrummet där platsen får bestämma förutsättningarna för hans undersökning. Ett verk kan ses som målning, skulptur och arkitektur på samma gång eftersom det är del av ett rum. När Jakob Simonson gör en målning, som de som visas på Krognoshusets entréplan, målar han en yta ungefär tvåhundra lager. Tvåhundra gånger rollar han samma yta men rollern kan inte täcka ytan helt jämnt, därför slipar han ner färgen för att försöka få en helt jämn yta. Det finns inget försök till komposition eller bildrum men beroende av hur man rollar och slipar färgen så uppstår olika skiftningar. Simonson rör sig från det monokroma mot gränsen där det faktiskt finns en bild.
Jakob Simonson använder sig av standardiserade färger vars namn ofta triggar vår fantasi, som himmelsblå och faluröd. Den blå färgen är en bild redan i tuben, den kopparröda färgen går att associera till underjordiska gruvsystem. Bensvart får oss att tänka på vitt, som är dess motsats. Lampsvart, som ursprungligen framställdes med sot från oljelampor, är motsatsen till det ljus som vi tänker på när vi hör ordet lampa. Det svarta är i sig ett totalt mörker.
Ovanpå den färg som Simonson utgår från så målar han, likt en hantverkare, med industriell repetition lager på lager av vitt, färg med så lite pigment att ett lager i sig knappt syns. Rent konceptuellt skulle målningen kunna föreställa ett fönster, en närbild av någonting eller något som döljs i ett töcken. Ramarna eller kanterna som kan uppstå som en följd av färgens ojämnhet skapar en möjlig bild av en horisont eller en bordskant. Det är ett måleri som är potentiellt figurativt.
Utställningen på Krognoshuset domineras av två platsspecifika verk, ett konstruerat av blå kanalplast i källaren och ett av svartoxiderad järnplåt på ovanvåningen. De är skapade med utgångspunkt i Krognoshusets egna mått men de är samtidigt modeller av fiktiva rum. På sätt och viss har de bytt plats, det massiva svarta verket uppe i det ljusa utställningsrummet och det himmelsblå lätta plastverket i källaren som sitter fast i fönstret och stänger inne solljuset som vill välla in. Det tranlucenta verket, som kan ses som en arkitekturmodell men lika gärna som en abstrakt skulptur, är upplyst inifrån vilket förstärker känslan av att det stänger inne ljuset från yttervärlden.
De svarta plåtarna som utgör verket på ovanvåningen har hämtat sina mått från de sammanlagt 99 glasrutor som finns i Krognoshuset. Plåtarna är svarta och stängda, och på så vis motsatsen till fönstrens ljus och utsikt. Samtidigt är ett fönster en ram som avgränsar vår blick. På samma sätt konstruerar Jakob Simonson begränsningar för våra kroppar och vårt seende. Bilderna och rummen vi ser blir till inre, fiktiva bilder och rum.
Text: Isac Nordgren
Foto: Johan Österholm